Anne Frank
2010-08-27 - 00:00:12
En film som jag skulle vilja se igen är Anne Franks Dagbok. Vi såg den på skolan en gång när jag gick sexan, sjuan (?). Jag har även läst boken och jag rekommenderar den verkligen.
Men filmen, den vill jag se igen. Av det som jag minns av filmen, tycker jag att den var bra. Det är svårt att förstå nått sånt verkligen har hänt och ännu svårare att förstå hur dom kunde överleva i så många år gömda och på koncentrationsläger.
Det är när man ser en sån film som man verkligen uppskattar det man har...
Anne Franks Dagbok
Det är glödande hett. Alla människor pustar och svettas, och i den här värmen måste jag gå till fots överallt. Nu först inser jag, hur underbart det är med spårvagnar, i synnerhet de öppna. Men det är en njutning som inte mer existerar för oss judar.
Gå under jorden! Var ska vi gå under jorden? I staden, på landet, i någon byggnad, i en stuga, var, hur, när? Margot och jag började packa ner det nödvändigaste i våra skolväskor.
Jag var dödstrött. Fastän jag visste, att det var sista natten jag sov i min egen säng somnade jag i alla fall genast och väcktes 06.30 nästa morgon av mamma. Lyckligtvis var det inte längre så varmt som i söndags. Hela dagen strömmade ett ljumt regn. Vi klädde allesammans på oss så tjockt som om vi skulle övernatta i ett kylskåp. För vi ville ju ta med oss så mycket kläder som möjligt. Ingen jude i vår situation skulle våga gå på gatan med en resväska i handen. Jag hade på mig två linnen, två par strumpor, tre par byxor och en underklänning, över det en klänning, så kjol och så jacka och sommarkappa, mina bästa skor, pampuscher, schal, mössa och alla möjliga saker. Redan innan jag gick hemifrån höll jag på att kvävas, men det var ingen som brydde sig om.
Det pinar mig också mer än jag kan säga att vi absolut inte får gå ut och jag är rädd för att vi ska bli upptäckta och skjutna. Det är ju en mindre trevlig framtidsutsikt.
Gårdshuset är i uppror. Skulle verkligen den länge efterlängtade befrielsen närma sig? Befrielsen, som man har talat så mycket om, som är alltför underbar, alltför sagolik för att nånsin kunna bli verklighet? Ska äntligen året 1944 ge oss segern? Det vet vi inte ännu, men hoppet håller oss uppe, ger oss mod, gör oss åter starka. Vi måste bära ångest, umbäranden och lidanden tålmodigt.
Det bästa med invasionen är att jag har känslan av att det är vänner som nalkas. Nu gäller det inte bara judarna, nu gäller det Holland och hela Europa. Margot säger, att jag kanske kan börja skolan igen i september eller oktober.
Annes dagbok slutade den 4 augusti 1944. Då bröt sig Gestapo in i Gårdshuset. Anne avled i koncentrationslägret Bergen-Belsen i mars 1945. Hon fick aldrig fylla 16 år.
Men filmen, den vill jag se igen. Av det som jag minns av filmen, tycker jag att den var bra. Det är svårt att förstå nått sånt verkligen har hänt och ännu svårare att förstå hur dom kunde överleva i så många år gömda och på koncentrationsläger.
Det är när man ser en sån film som man verkligen uppskattar det man har...
Anne Franks Dagbok
Det är glödande hett. Alla människor pustar och svettas, och i den här värmen måste jag gå till fots överallt. Nu först inser jag, hur underbart det är med spårvagnar, i synnerhet de öppna. Men det är en njutning som inte mer existerar för oss judar.
Gå under jorden! Var ska vi gå under jorden? I staden, på landet, i någon byggnad, i en stuga, var, hur, när? Margot och jag började packa ner det nödvändigaste i våra skolväskor.
Jag var dödstrött. Fastän jag visste, att det var sista natten jag sov i min egen säng somnade jag i alla fall genast och väcktes 06.30 nästa morgon av mamma. Lyckligtvis var det inte längre så varmt som i söndags. Hela dagen strömmade ett ljumt regn. Vi klädde allesammans på oss så tjockt som om vi skulle övernatta i ett kylskåp. För vi ville ju ta med oss så mycket kläder som möjligt. Ingen jude i vår situation skulle våga gå på gatan med en resväska i handen. Jag hade på mig två linnen, två par strumpor, tre par byxor och en underklänning, över det en klänning, så kjol och så jacka och sommarkappa, mina bästa skor, pampuscher, schal, mössa och alla möjliga saker. Redan innan jag gick hemifrån höll jag på att kvävas, men det var ingen som brydde sig om.
Det pinar mig också mer än jag kan säga att vi absolut inte får gå ut och jag är rädd för att vi ska bli upptäckta och skjutna. Det är ju en mindre trevlig framtidsutsikt.
Gårdshuset är i uppror. Skulle verkligen den länge efterlängtade befrielsen närma sig? Befrielsen, som man har talat så mycket om, som är alltför underbar, alltför sagolik för att nånsin kunna bli verklighet? Ska äntligen året 1944 ge oss segern? Det vet vi inte ännu, men hoppet håller oss uppe, ger oss mod, gör oss åter starka. Vi måste bära ångest, umbäranden och lidanden tålmodigt.
Det bästa med invasionen är att jag har känslan av att det är vänner som nalkas. Nu gäller det inte bara judarna, nu gäller det Holland och hela Europa. Margot säger, att jag kanske kan börja skolan igen i september eller oktober.
Annes dagbok slutade den 4 augusti 1944. Då bröt sig Gestapo in i Gårdshuset. Anne avled i koncentrationslägret Bergen-Belsen i mars 1945. Hon fick aldrig fylla 16 år.
Kommentarer
Trackback
