~Woosh

Jag lyssnade på en låt idag. You’re Beautiful med Chester See. Varje gång som jag hör den låten så tänker jag på en speciell person, Johanna Karlsson.

Hon gick också omvårdnadsprogrammet. Johanna var alltid glad, man fick alltid skratta i hennes sällskap. Alla smeknamn som hon kom på, nu är det bara ”Örjan” som jag kommer ihåg. Jag och Johanna var inte bästa kompisar, men så roligt jag hade.

Jag minns så väl den dagen i juli som jag fick veta vad som hade hänt, eller rättare sagt: vem det var som hade omkommit i bilolyckan som inträffade kvällen innan.

Mina föräldrar var inte hemma, bara min bror och jag. Jag skulle precis äta middag när jag fick veta. Jag bara lämnade maten och gick över till min kusin. Var det nån som var glad den helgen?

Varje dag i två år, åkte jag förbi olycksplatsen med buss på väg till skolan i Vännäs.

Att förlora en anhörig, vän, klasskompis i en olycka, kan hända vem som helst. Men dom flesta tänker nog att nått sånt kommer aldrig att hända.

Jag kan inte tänka mig in i en förälders situation att få veta att ens barn har omkommit i en olycka. Det finns nog inget värre?

Tänk vad fort livet kan ta slut. Det räcker med en bilförare som är lite vårdslös och inte ser sig för.